Svarte Ryttaren

Svarta Ryttaren vid Tammsvik

Fritt återgivet efter berättelse av Dagmar Tamm

I början av 1870-talet köpte min farfar slottet Ådö och senare även de flesta gårdarna i Låssa, efter att ha slutat sitt värv som brukspatron vid bruket i norra Uppland. År 1907 delade han upp dessa gårdar mellan sina söner, vilka icke var jordbrukare. De, utom den yngste, i sin tur sålde ganska snart sina gårdar. Han älskade sitt Kvistaberg och bodde där till sin död.

Den äldste, min far, hade aldrig tänkt sig att ägna sig åt jorden utan studerade till arkitekt i Örebro, men på den tiden var det fadern som bestämde sina barns öden. Min fars intresse för att bygga blev nästan mani, varför han sålde vårt älskade Ådö. Han tog undan en utgård och där skulle han bygga oss ett nytt hem, modernt hem. Där bodde vi, familjen, inte många år även om gården blev kvar i min fars ägo till 1940. Under vår tid där hette gården Björknäs, inte som nu Tammsvik, ett namn som tillkommit långt senare, av någon anledning som jag inte vet. Denna gård var emellertid inte någon gård att leva av, så mitt intresse för jorden brydde sig far inte om att uppmuntra. Flickor behövde ingen yrkesutbildning, därför de gifter sig och då är det bortkastade pengar. Att jag ändå ägnade mig åt jorden är en annan historia.

Nu går vi tillbaka till året 1917, då far satte igång bygget av den stora herrgården. Det är en lång historia om vad som hände under byggtiden. Far hittade en vacker plats för vårt hem med stora ekar, som gjorde att det verkade som om dessa blivit planterade på gården och inte tvärt om.

På andra sidan viken ligger Kvistaberg, med den förunderligt sköna utsikten över Mälaren. Där bodde för länge sedan en snickarfamilj, som var i fars tjänst under många år. Sonen Adolf fortsatte i yrket och följde vår familj i hela sitt liv. När så vårt Björknäs skulle byggas levde ännu den gamla modern. Hon sade till sin son att ”där får inte ingenjörn bygga för då bygger han i vägen för svarta ryttaren” och så berättade hon om sin upplevelse i sin ungdom:
”Om kvällarna när min gubbe var borta och arbetade stod jag ofta och tittade ut över sjön och när det skymde kom det en ryttare ridande över vattnet. Han kom utifrån långt borta och red upp på backen där mellan träden och försvann bortåt Vållenskogen på Säbyholm. Inte får han bygga i vägen för svarta ryttaren, för då blir det aldrig någon lycka i det huset.”

Eftersom min far intet visste om någon svart ryttare kom huset upp precis i dennes väg och 1921 stod den fina vita herrgårdsbyggnaden färdig och vi flyttade in. Det var ett stort och grant hus, men så underligt det låter var far inte alls glad att flytta in, trots att det var just efter hans idé. Vi hade en känsla av otrygghet där och trivseln uteblev verkligen.

När vi väl var inflyttade fick vi höra talas om den där ryttaren, som skulle vara oss till förfång genom att vi spärrade hans väg. Vi fann att det var någonting som var fel, trots att vi inte trodde på spöken. Vi unga var alltid ovilliga att gå ensamma upp till den övre våningen, fast vi kunde tända framför oss. Jag som var äldst skulle visa att det inte var farligt, men nog rusade jag uppför trapporna och kände det som om någon var mig tätt i hälarna. Det där skrattades det åt även om vi inte tyckte att det var skrattretande. 

Många gånger tyckte min mor att hon hörde hur det var något utanför huset och rev i murarna. Hon var aldrig rädd av sig utan gick ut och tittade efter vem det var som störde nattron. En natt hörde hon någon som gick i trappan utanför hennes dörr och hon gick ut för att se efter och då hörde hon hur far vred om nyckeln i sin dörr. Han hade också hört men han var räddare än mor. Mor gick ner för trappan för att se vem det var som knarrat ner igenom huset ända ner till källaren. Hon gick efter och låste dörren och tänkte att i morgon går vi ner och ser vem det är som blivit inlåst där, men aldrig fanns någon där nere.

Precis som mor hörde vi unga konstiga ljud om kvällarna. T.ex. när min syster och jag satt på översta våningen och jag som vanligt klinkade på pianot, bankade det på dörren till min brors rum. Vi tittade på varandra: ”Vad är det där?” Erik var ju inte hemma! Jag fortsatte att spela då det åter bankade på dörren och vi, två små harar, rusade ner till de andra på nedre våningen och sa ”Det är någon i Eriks rum!” Mor gick förstås med upp och visade oss att inget fanns där. Men vi hörde ju både tydligt och klart! Det var spöken i vårt nybyggda hus! Kanske var det Svarta Ryttaren som störde oss, men det tänkte ingen på då, vi hade inte hört om honom ännu.

Flera år senare när vi flyttade därifrån - pappa hade gården kvar - hyrde vi ut den till en släkting som skulle driva pensionat där, men det blev som gumman från Kvistaberg sagt aldrig någon trivsel i det huset. Folk kom och for men kom aldrig tillbaka. Jungfrurna var rädda för att gå i trapporna, precis som vi en gång. Det fanns något i det huset som oroande och därmed punkt.

Vår släkting var lite mer intresserad av spiritism och hon hade en god vän, som förde och såg mer än många andra. Alltså inbjöds denna dam att hälsa på och fick sova i rummet, där allt oväsen var som värst. Givetvis nämndes inget om spöket. Gästerna hade för övrigt med sig sin stora Schäferhund. På morgonen frågade värdinnan sin gäst: ”Nå har du sovit gott i natt?”. Svaret blev att ”Ingen människa kan sova i det där rummet. Det var ett sådant oväsen, dunder och brak, dessutom kom det en hel här ridande rakt igenom rummet och t.o.m. hunden var vettskrämd, hoppade upp hos sin matte och låg och morrade och reste ragg.” Värdinnan frågade också hur de sett ut, de som hade stört, och fick till svar att ”Det var små raggiga hästar med mörka ryttare. De red rätt upp åt det hållet där Vållenskogen ligger”. Det hade berättats att en gång i tiden hade ryssarna gjort strandhugg och plundrat och farit våldeliga fram kring Mälarens stränder.

Vad vet jag, ett sentida barn?

Så har vårt Björknäs - Tammsvik gått ur hand i hand och nu lär det vara en konferensanläggning. Ska man tro på den gamlas berättelse eller var det kanske, ja kanske, det gamla timret i väggarna som spökade för oss i det nya huset? Spöken lär ju höra ihop med gamla herrgårdar och slott fast nog vill man tro på sagor även i våra tider.